Vikarierande idrottslärare.

Jag sätter på Vampire Weekends Mansard Roof, en klassiker. Lektionen kan börja.

Nu blir allt bra, tänker jag. Höjdhoppsställningarna är framme, barnen är räknade och efteråt är det äntligen lunch.
Men nej. En röst spräcker min dröm.

-Frida, kan du inte spela något annat än sådan där konstig musik?

En annan flikar in:

-Ja, kan du inte sätta på radion istället? NRJ?
Jag står tyst en stund. Samtidigt som höjdhoppsribban bredvid, faller min perfekta stund ner  på det plastklädda gympasalsgolvet med ett brak.

-Nej, radion fungerar inte idag, svarar jag till slut.

Det är inte sant. Men efter en stund dansar ändå de alla  till The Bright Side of the Road. Kommersialiteten glöms bort för en stund. Toner skuttar i takt med tolvåringar.

Så, jo, alla rör vi oss till samma rytmer, även de födda på den andra sidan av ’95.

Det finns alltså hopp. Mer än bara höjdhopp.

Och ja, visst är det så att dessa teknikens under är allmänt kända sedan länge, däremot nämns sällan dess förödande verkan på den kollektiva tystnadens melodi  vid namn.

Numera kan du inte längre lyssna på de ännu kvarvarande gråsparvarna som sjunger (tillåt mig att citera) i väntan på morgonbussen.
Jag utvecklar. Trafikoljud och kråkskrin lärde vi oss i i tidig utveckling att sålla bort från hörselgångarna, och tur är kanske det. Men vill du nynna en inre sång bör du göra detta med en hand för var öra. Eller än hellre: genom att själv plugga in podcasten intill trumhinnorna.

För nu spelas musik över allt, och valet att lyssna, eller än mer på vad, är inte längre ditt eget. Snarare hur.

Fantastiskt är det, men ibland tär det. Syntrytmer och skvalpop blandas med morgonkaffet och den enda audionomiska tillflyktsorten från  dessa ofrivillighetens genremixar, det är att göra likadant själv.

Snart sitter vi där allihop och många av oss gör det redan, jag själv inräknat. Dåliga dagar får vi först när iPoden laddat ur och vi tvingats dela musiksmak, blickar och nästan, hemska tanke; liv, under en hel bussresa.

Så: kör hårt, var man för sig och sin hörlur och alla för en allmän musikkaos i kollektivtrafiken.

Tur är väl att man inte är busschaufför.

De av hans texter som vanligen benämns skönlitterära är lätt räknade och ryms, förutom Ögats historia i en blott halvtjock del av Gallimards utgåva av hans samlade verk på sammanlagt 12 eller 13 delar. Förutom nämnda Ögats historia, är också Himlens blå, Den fördömda delen och Litteraturen och det onda översatta till svenska. Den pryda kan med fördel börja med Himlens blå. Men än har jag bara hunnit igenom några av hans kortare texter, vilka ännu inte är översatta till svenska.

Madame Eduarda är en av dem. Det är en kort text, inte mer än 10 sidor, som berättar om en man som träffar en prostituerad som utger sig för att vara gud. Med vindlande meningar i korta stycken släpas läsaren runt på smutsiga gator i Paris, i spåren efter mannen som springer efter den prostituerade. Det är osedligt, men det är inte knullandet som upprör; det är den brutala ärligheten, sanningsanspråket. Som han själv skriver i förordet till en annan av sina texter (L’Impossible): ”Liksom romanernas fiktiva berättelser, är de texter som följer – åtminstone de två första – skrivna med intentionen att måla sanningen.”

osv osv. Läs honom!

En av låtarna på skivan kanske väcker lite extra intresse här i Sverige, nämligen The look, Roxettes genombrottshit från 1989. Baseballs version låter ungefär som Elvis uppbackad av en gospelkör, och det soundet kan ju tyckas ligga långt från Roxettes åttiotalsproduktion med sina tidstypiska syntljud.

Men i SVT:s dokumentärserie Hitlåtens historia, vars första del handlar just om The Look, förklarar Per Gessle att han från början försökte skriva något i samma stil som boogierockarna ZZ Top, men att han sedan upptäckte alla roliga ljud man kunde göra med en synt. På så vis kanske Baseballs ligger närmare Gessles ursprungliga intention med låten än Roxette själva.

En sak som Baseballs visar med sin version av The Look, och med hela sin skiva, är att en bra låt håller för att spelas på mer än ett sätt. En bra cover kan vara en tolkning, som det brukar heta när man översätter en dikt från ett språk till ett annat. Om en så finkulturell jämförelse tillåts angående vanlig simpel popmusik.

För all del, det verkar vara en hyfsad actionrulle, och Jude Law verkar fungera ganska bra som dr Watson, men Sir Arthur Conan Doyles ande känns avlägsen.

Istället väljer jag att försjunka i Granada Televisions Holmesfilmatiseringar från åttio- och nittotalen, med Jeremy Brett i rollen som mästerdetektiven från Baker Street.

En perfekt blandning av engelskt kostymdrama och rafflande (men aldrig våldsamma) äventyr. Rekommenderas å det varmaste. Man kan hitta alla avsnitten på youtube, om man står ut med att se dem i tio minuter långa delar (sök på sherlock holmes jeremy brett). Annars finns de på DVD.

För övrigt finns inte repliken ”Elementärt, min käre Watson” i någon av Conan Doyles ursprungliga Holmesberättelser. Citatet dyker först upp i en bok av författaren P G Wodehouse (som inte handlar om Sherlock Holmes), och därefter i filmen The return of Sherlock Holmes från 1929.

Har under förmiddagen läst senaste numret av 00-tal. Innan gnället: ett överraskande piggt nummer av en tidskrift som varit mördande tråkig under det år som jag prenumererat. Detta nummer är fyllt av fina essäer varvat med någon enstaka mera informativ artikel. Om ni letar upp Horace Engdahls ”Metakritiska fragment”, kan ni till exempel få läsa om den grammatiska orsaken till varför man inte ska svara på personangrepp.

Nu till gnället. Jag nämner inga namn, för detta är något som breder ut sig mer och mer bland svenska skribenter. Varför lär de sig inte att se skillnad på uttrycken hög/låg grad och stor/liten utsträckning. Konsekvent i vissa av texterna i tidskriften står det ”stor grad”. Är det ett försök att ge ett gammalt uttryck en ny betydelse? I så fall framgår det inte vilken. Vad betyder det egentligen att ett fenomen finns i stor grad? Det går mig förbi.

Och avslutningsvis: snälla, sluta missbruka det relativa pronomet ”där”! Det heter till exempel inte ”en tid där det och det hände” utan ”en tid under vilken det och det hände.”

Men för all del, det är ett läsvärt nummer. Köp det! Tidskriftssverige behöver ert bidrag.