Syndrom

När jag såg ett inslag om dataspelande på Kulturnyheterna häromdagen började jag fundera lite på vad det är som avgör huruvida någonting anses vara ”kultur” eller inte. Många människor, kanske särskilt de som inte är alldeles unga längre, skulle nog tveka inför att kalla dataspel kultur. Litteratur däremot, det är minsann kultur. Fast kanske inte precis Stieg Larsson, utan mer en sån som Selma Lagerlöf. Eller?

Min ganska ovetenskapliga teori är att det som är gammalt hellre anses som kultur än det som är nytt. Nu börjar företeelsen dataspel, och dataspelarna själva, bli tillräckligt gamla för att spelen och spelandet ska börja ta de första stapplande stegen på vägen från ungdomsnöje till kultur.

Ja, gammalt är nog fint. Shakespeare ansågs av många av sina samtida som alltför folklig och buskisartad för att tas på allvar.  Men nu är hans pjäser höjden av finkultur. Det var inte många årtionden Beatles musik mest var en angelägenhet för skrikande flickor i nedre tonåren, nu anses skivan Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band vara något man kan diskutera även i de mest kultiverade sällskap utan att behöva skämmas. 

När våra barnbarn är vuxna kan det nog tänkas att såväl World of Warcraft som Milenniumtrilogin betraktas som höjden av finkultur. Darra månde manchesterkavajerna och kulturkoftorna!

På Språktidningens hemsida (http://www.spraktidningen.se) kan läsarna skicka in språkliga nybildningar under vinjetten Nya ord. De som klagar över att svenskan är ett fattigt språk borde ta sig en titt här. Här finns småfyndiga ord som exempelvis scannör, en kund i en matvarubutik som själv scannar in sin vara, kontorera, att utföra kontorsarbete, brattityd, en attityd som kanhända uppvisas mycket kring Stureplan samt min personliga favorit: spårk. Det är helt enkelt ett ord som betecknar ”dåligt” språk, exempelvis feluttalade ord.
Jag har många gånger hört åsikten att svenskan är fattigt på ord. ”Det är så mycket lättare att utrycka sig på engelska” säger folk. Förutom att de flesta svenskar knappast är så bra på englska som de själva tror (gå till exempel in i ett vanligt kök och se om du kan de engelska orden för alla köksredskap!), tycker jag att man kapitulerar inför sitt eget modersmål om man har attityden att svenskan är ett fattigt språk. Saknas det ett ord för något du vill uttrycka? Hitta på ett ord själv då! Jag tycker inte vi ska vara rädda för lite språklig kreativitet. Om svenskan inte används och utvecklas så blir den verkligen ett fattigt språk, men de enda som kan utveckla svenskan är vi som talar den.
Alltså! Hitta på ett nytt ord och skicka raskt in det till Språktidningen. Och blir ditt ord lite spårkigt tycker inte jag att det gör så mycket.

Förra veckan skrev journalisten David Jonstad en intressant artikel i Sydsvenskan (som kan läsas här: http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article563300/Mission-impossible.html). Artikeln handlar om hur vi ska bemöta klimatförändringarna, och Jonstad menar att vi måste minska vår konsumtion för att på så sätt minska koldioxidutsläppen. Detta budskap är knappast comme-il-faut i en tid då konsumtion och tillväxt är heliga begrepp för såväl politiker som medborgare. En misstanke dyker upp i mitt huvud. Är det en slump att Jonstads artikel publiceras i kulturdelen, istället för på debattsidorna? Kanske är kultursidorna mer öppna för obekväma sanningar än de sidor i en tidning som är vikta åt samhällsdebatt. Eller i värsta fall säger publiceringen något om samhällets syn på ”kultur”. Kanske anses det att kultursidorna är mindre viktig arena för debatt, och att mer aparta inlägg därför hamnar där.