Vikarierande idrottslärare.

Jag sätter på Vampire Weekends Mansard Roof, en klassiker. Lektionen kan börja.

Nu blir allt bra, tänker jag. Höjdhoppsställningarna är framme, barnen är räknade och efteråt är det äntligen lunch.
Men nej. En röst spräcker min dröm.

-Frida, kan du inte spela något annat än sådan där konstig musik?

En annan flikar in:

-Ja, kan du inte sätta på radion istället? NRJ?
Jag står tyst en stund. Samtidigt som höjdhoppsribban bredvid, faller min perfekta stund ner  på det plastklädda gympasalsgolvet med ett brak.

-Nej, radion fungerar inte idag, svarar jag till slut.

Det är inte sant. Men efter en stund dansar ändå de alla  till The Bright Side of the Road. Kommersialiteten glöms bort för en stund. Toner skuttar i takt med tolvåringar.

Så, jo, alla rör vi oss till samma rytmer, även de födda på den andra sidan av ’95.

Det finns alltså hopp. Mer än bara höjdhopp.

Och ja, visst är det så att dessa teknikens under är allmänt kända sedan länge, däremot nämns sällan dess förödande verkan på den kollektiva tystnadens melodi  vid namn.

Numera kan du inte längre lyssna på de ännu kvarvarande gråsparvarna som sjunger (tillåt mig att citera) i väntan på morgonbussen.
Jag utvecklar. Trafikoljud och kråkskrin lärde vi oss i i tidig utveckling att sålla bort från hörselgångarna, och tur är kanske det. Men vill du nynna en inre sång bör du göra detta med en hand för var öra. Eller än hellre: genom att själv plugga in podcasten intill trumhinnorna.

För nu spelas musik över allt, och valet att lyssna, eller än mer på vad, är inte längre ditt eget. Snarare hur.

Fantastiskt är det, men ibland tär det. Syntrytmer och skvalpop blandas med morgonkaffet och den enda audionomiska tillflyktsorten från  dessa ofrivillighetens genremixar, det är att göra likadant själv.

Snart sitter vi där allihop och många av oss gör det redan, jag själv inräknat. Dåliga dagar får vi först när iPoden laddat ur och vi tvingats dela musiksmak, blickar och nästan, hemska tanke; liv, under en hel bussresa.

Så: kör hårt, var man för sig och sin hörlur och alla för en allmän musikkaos i kollektivtrafiken.

Tur är väl att man inte är busschaufför.

Michael, Jackson, Jacko Wacko, eller den store av de små fem. Kärt barn (och här passar, efter antalet psykologiska reflektioner, just ordet barn extra bra) har många namn och alla har sina minnen av kungen av pop. Eller ska vi kanske säga prins, för nog dog han ändå okrönt (mer än av sig själv då, förstås) och tvunget abdikerad.

Det är i Debasers diskdekorerade lokal strax bakom Möllans hjärta, som hyllningen till Michael Jackson utspelar sig denna juldag, den 25 december. Det är den sista ”En afton med”, temat som sedan flertalet år drivit fram musikhyllningar från pannbenets dunkel.

Som vanligt börjar kvällen med en dokumentär om kvällens tema; barndomsidolen, men denna tyvärr i avsaknad på både längre intervjuer och på varierade filmklipp. Ingenting nämns om skedet efter den abrupta döden, och jag undrar om detta beror på medial tabu eller på ren lättja i val något aktuellt. Hur som helst samlas publiken hungrigt kring projektionen, kvällen är redan utsåld.
Forest & Crispian, Asha Ali, Helena Josefsson, med flera, framför alla sina tolkningar av åttio- och nittiotalets större eller mindre hits signerade Jackson, och bäst är Josefssons helyllehyllning med den svenska versionen av Bill Winthers ”Aint no sunshine”. Ali lever sig med nästintill överdriven ansträngning in i sina versioner, och övriga artister spelar med. Hatt eller gulddekor, alla gör sitt för att efterlikna mannen utan ansikte. Av show och musikalisk talang att döma, spelar Forest & Crispian den mest djupsinniga och personliga rollen i aftonens line up och de är, med en Josefsson inom parentes, de enda som vore intressanta att återse, och då ensamma, på scen.

Med en svårläst, röd penna som förklaring glöms det text och alkoholen på scen flyter, likt stämningen, med en allt stridare ström. Det dröjer inte länge efter extranumret innan artisterna själva delar dansgolvet med sina fans, och ända till stängning töms bandlogen var gång som en av kvällens många guldlåtar sprutas ut från dj-båset.

Det är barn- och ungdomen som väcks till liv denna kväll, en gemensam nittiotalsnostalgi från den oroslösa tiden av nyplast, nymodighet och framtidsnaivitet. Vardagens slätstrukna medvetenhet blir snabbt diffus och tillsammans kan alla släppa på trycket. Hipsterhierarkin löses upp. Ingen kan dansa som Jackson, men alla kan dansa.

En gemensamt suddig massa väcks åter till liv när stängningstid passerats, detta efter, så klart, en nostalgisk tryckare. Verkligheten återtar scenen, och jacksonprojektionerna släcks ned för att påminna om idolens nuvarande tillstånd. En full lokal töms ut på tom gata, ingen vet vilken min som nu ska bäras. Ska man behålla det gamla 80-talsleendet som prytt mestadelen av ansikten de senaste timmarna, eller åter anta det sena 00-talets trendkänsligt spända läppar? Det är tillslut med ett halvt finurligt, halv generat flin som man samlas i handfallen tystnad drunknad i småtimmes-prat.

Popdrömmen är över och askungens paljettprydda kaross har åter blivit en ekologiskt närodlad matpumpa.

Men liksom minnen består glädjen, och prins pop lever än.

”Ingenting försvinner, allt finns kvar”.
På ett ohållbart tvågradersmål är det ingen som tänker. Livet går vidare och man får väl klara sig bäst man kan.
Om man kan.

- Vi delade ju tält på Arvika, känner du inte igen mig?

Vuxenlivet framstår här ganska fastvuxet, med dess konstanta armbågar på bardisken, axlarna mot väggen, och lillfingret spretandes från rödvinsglasen. När försvinner det okontrollerade kroppsspråket och var tar den unga hämningslösheten vägen?
Det är i alla fall uppenbart att kvällens band, wermlandsduon Detektvivbyrån, har hållit fast vid barnslighetens oroslösa molnvandring. Fortsatt framåt har däremot deras musik och under kvällens lopp låter det höras både saxklipp (och här åsyftas inte saxofon) och baklängestrumma; allt vackert klockspels- och dragspelsackompanjemang.

http://www.detektivbyran.net/worldofdetektivbyran/Welcome.html

Det är med en musik- och idérikedom utan gränser som de två bröderna skapar fler toner och slag än vad en ensam människa kan lyssna till samtidigt.

Mellansnack som kunde ha en egen show och en publikkärlek att läras ut till flera andra artister. Martin och Anders Molin trivs bra på scen och hanterar publikens uppskattning på ett bra sätt, nästintill väluppfostrat. Tyvärr  är det bara en i publiken som delar deras hoppfulla minne från Smålands ’07.

Tonerna dansas, nynnas, och till och med visslas med till. Utan minsta sångvers sjunger snart lokalen i kör. Duon väljer att inte ens gå av scenen i väntan på extranummer och när showen väl är över har den mentala åldersgränsen sjunkit ner i en behagligt nyfödd lycka. Jag upptäcker mig själv med att stumt betrakta vad som sker, när trettioårskrisare och nyfyllda 18-åringar tillsammans köar  till hundrakronorsvinylen. Någonting hände under konserten. Vardagen försvann och kvar blev två med broscher och färgtryck, emopop-rock-visbands-elektronica- överbelamrade skjortor, som med ett sakta sugrörsslörpande från ett juiceglas glatt skuttar iväg i den mentala skymningen.

Själv står jag handfallen kvar och inser att jag blivit gammal.

En tankeställare, så klart, när livet gör sig uppmärksammat. Han släpper skivan ”Ingenting har hänt”.

Jag talar om Stefan Sundström, mannen som går steget längre, till världens ände och sen tillbaks till sig själv. Som äntrar scenerna med ölburk och med sliten akustisk i ett slappt grepp. Tätt åtsittande jeans och samma långstripiga hår sedan solskenseran tidigare årtionden.

-Vad töntigt, dömer kanske tjugohundratalet.
Men nej. Sundström är varken töntig eller häftig, han är bara sig själv, och det har han alltid varit.
Stefan från Farsta, som deltog en barnserie bland nittiotalets mer populära. Visrockabillyn och Allan Edwalls arvtagare, som öppet sjunger om sina alkoholproblem och om samhällets stävan efter saker som inte finns.

Ingenting har hänt.

I kväll klockan 20.00 spelar han på Babel.
Han kommer att blunda.
Han kommer att skratta.
Han kommer att se dig i ögonen.
Han kommer att vara Stefan Sundström.

http://www.myspace.com/stefansundstrom

Att hata eller älska, han är ändå densamme.
Men någonting som inte går att förneka: det han säger är viktigt.

Kulturbolaget, 19/11

” Luften… där ute… luktar som… bröstmjölk. Ja, så är det.”

Med en lika knaper svenska som fyllig scennärvaro, ger isländska Múm en kväll långt inifrån sig själva. Denna personlighet tycks lika självklar som att ingen av gruppmedlemmarna är den andra lik, och i efterhand frågar jag mig själv om dessa människor kan vara tillgjorda ens vid behov.

För, tyvärr är det just förekomsten av denna ”egenhet” som allt för ofta kan vara i konstlad form -särskilt på scen. Men så är alltså inte fallet med Múm, de spelar som de lever och de lever som de spelar. De dansar eller står still, blundar eller ler, sjunger eller är tysta.

Det är tonerna som står längst fram vid scenkanten; vokaler som instrumental klang. Resten spelar faktiskt ingen större roll.

Det hela handlar helt enkelt om att lyssna.

http://www.myspace.com/mumtheband

Ansiktsuttryck som får det att göra ont, frustration likt inför den största hemtentan, sekunder som går att ta på.

Och så en liten, liten bit godis.

Med vaccinreklam och IKEA-tjat känns Spotify plötsligt överflödigt:
http://www.myspace.com/charlesspearin

http://www.myspace.com/domakesaythink

-En stund av kvalitetstid med tre bitar från fingerplockandets himmel.