En högstadieskola i Lund.
Vikarierande idrottslärare.
Jag sätter på Vampire Weekends Mansard Roof, en klassiker. Lektionen kan börja.
Nu blir allt bra, tänker jag. Höjdhoppsställningarna är framme, barnen är räknade och efteråt är det äntligen lunch.
Men nej. En röst spräcker min dröm.
-Frida, kan du inte spela något annat än sådan där konstig musik?
En annan flikar in:
-Ja, kan du inte sätta på radion istället? NRJ?
Jag står tyst en stund. Samtidigt som höjdhoppsribban bredvid, faller min perfekta stund ner på det plastklädda gympasalsgolvet med ett brak.
-Nej, radion fungerar inte idag, svarar jag till slut.
Det är inte sant. Men efter en stund dansar ändå de alla till The Bright Side of the Road. Kommersialiteten glöms bort för en stund. Toner skuttar i takt med tolvåringar.
Så, jo, alla rör vi oss till samma rytmer, även de födda på den andra sidan av ’95.
Det finns alltså hopp. Mer än bara höjdhopp.