Syndrom

Nog är det så, att fenomenet privatstereo -här menar jag alla former av hörlurar och skvalmobiler- har förskjutits till offentlig mark.

Och ja, visst är det så att dessa teknikens under är allmänt kända sedan länge, däremot nämns sällan dess förödande verkan på den kollektiva tystnadens melodi  vid namn.

Numera kan du inte längre lyssna på de ännu kvarvarande gråsparvarna som sjunger (tillåt mig att citera) i väntan på morgonbussen.
Jag utvecklar. Trafikoljud och kråkskrin lärde vi oss i i tidig utveckling att sålla bort från hörselgångarna, och tur är kanske det. Men vill du nynna en inre sång bör du göra detta med en hand för var öra. Eller än hellre: genom att själv plugga in podcasten intill trumhinnorna.

För nu spelas musik över allt, och valet att lyssna, eller än mer på vad, är inte längre ditt eget. Snarare hur.

Fantastiskt är det, men ibland tär det. Syntrytmer och skvalpop blandas med morgonkaffet och den enda audionomiska tillflyktsorten från  dessa ofrivillighetens genremixar, det är att göra likadant själv.

Snart sitter vi där allihop och många av oss gör det redan, jag själv inräknat. Dåliga dagar får vi först när iPoden laddat ur och vi tvingats dela musiksmak, blickar och nästan, hemska tanke; liv, under en hel bussresa.

Så: kör hårt, var man för sig och sin hörlur och alla för en allmän musikkaos i kollektivtrafiken.

Tur är väl att man inte är busschaufför.