Det händer ibland, att man börjar läsa en text som formligen skriker efter en kommentar. Men när man väl sätter sig ner, efter att ha stoppat sina strumpor och ätit sin falafel, för att formulera den, drar sig texten undan. Den går inte att nagla fast. Man närmar sig, bara för att mötas av ett intet. Den franska författaren George Batailles texter är sådana. Man behöver väl knappast säga mera än att han är en före detta katolsk präst som knaprat i sig Marx, Freud och Nietzsche.
De av hans texter som vanligen benämns skönlitterära är lätt räknade och ryms, förutom Ögats historia i en blott halvtjock del av Gallimards utgåva av hans samlade verk på sammanlagt 12 eller 13 delar. Förutom nämnda Ögats historia, är också Himlens blå, Den fördömda delen och Litteraturen och det onda översatta till svenska. Den pryda kan med fördel börja med Himlens blå. Men än har jag bara hunnit igenom några av hans kortare texter, vilka ännu inte är översatta till svenska.
Madame Eduarda är en av dem. Det är en kort text, inte mer än 10 sidor, som berättar om en man som träffar en prostituerad som utger sig för att vara gud. Med vindlande meningar i korta stycken släpas läsaren runt på smutsiga gator i Paris, i spåren efter mannen som springer efter den prostituerade. Det är osedligt, men det är inte knullandet som upprör; det är den brutala ärligheten, sanningsanspråket. Som han själv skriver i förordet till en annan av sina texter (L’Impossible): ”Liksom romanernas fiktiva berättelser, är de texter som följer – åtminstone de två första – skrivna med intentionen att måla sanningen.”
osv osv. Läs honom!
