Arkiv för februari, 2010

Dålig musik

18 februari 2010

En högstadieskola i Lund.

Vikarierande idrottslärare.

Jag sätter på Vampire Weekends Mansard Roof, en klassiker. Lektionen kan börja.

Nu blir allt bra, tänker jag. Höjdhoppsställningarna är framme, barnen är räknade och efteråt är det äntligen lunch.
Men nej. En röst spräcker min dröm.

-Frida, kan du inte spela något annat än sådan där konstig musik?

En annan flikar in:

-Ja, kan du inte sätta på radion istället? NRJ?
Jag står tyst en stund. Samtidigt som höjdhoppsribban bredvid, faller min perfekta stund ner  på det plastklädda gympasalsgolvet med ett brak.

-Nej, radion fungerar inte idag, svarar jag till slut.

Det är inte sant. Men efter en stund dansar ändå de alla  till The Bright Side of the Road. Kommersialiteten glöms bort för en stund. Toner skuttar i takt med tolvåringar.

Så, jo, alla rör vi oss till samma rytmer, även de födda på den andra sidan av ’95.

Det finns alltså hopp. Mer än bara höjdhopp.

Bataille igen

04 februari 2010

Sorg i glädje: ”Poesin kan i språket sätta sig över den etablerade ordningen, men den kan inte sätta sig i dess ställe. Det är alltså en vanmäktig frihet, och det är samma frihet som vi alla har möjlighet till.” (Ur essän om Baudelaire i samlingen Litteraturen och det onda .
Vi kan inte annat än hoppas att han har fel.

Så att man kan få veta vad man är intresserad av

04 februari 2010

Lyssnar på Spotify. Avbrott för reklam. Spotify informerar om funktionen att se vad man lyssnat på mest den senaste tiden. Vad det är bra för? ”so that you know what you are currently into”.

Kontramusik i bokstavlig bemärkelse

01 februari 2010

Nog är det så, att fenomenet privatstereo -här menar jag alla former av hörlurar och skvalmobiler- har förskjutits till offentlig mark.

Och ja, visst är det så att dessa teknikens under är allmänt kända sedan länge, däremot nämns sällan dess förödande verkan på den kollektiva tystnadens melodi  vid namn.

Numera kan du inte längre lyssna på de ännu kvarvarande gråsparvarna som sjunger (tillåt mig att citera) i väntan på morgonbussen.
Jag utvecklar. Trafikoljud och kråkskrin lärde vi oss i i tidig utveckling att sålla bort från hörselgångarna, och tur är kanske det. Men vill du nynna en inre sång bör du göra detta med en hand för var öra. Eller än hellre: genom att själv plugga in podcasten intill trumhinnorna.

För nu spelas musik över allt, och valet att lyssna, eller än mer på vad, är inte längre ditt eget. Snarare hur.

Fantastiskt är det, men ibland tär det. Syntrytmer och skvalpop blandas med morgonkaffet och den enda audionomiska tillflyktsorten från  dessa ofrivillighetens genremixar, det är att göra likadant själv.

Snart sitter vi där allihop och många av oss gör det redan, jag själv inräknat. Dåliga dagar får vi först när iPoden laddat ur och vi tvingats dela musiksmak, blickar och nästan, hemska tanke; liv, under en hel bussresa.

Så: kör hårt, var man för sig och sin hörlur och alla för en allmän musikkaos i kollektivtrafiken.

Tur är väl att man inte är busschaufför.

George Bataille – smuts i text

01 februari 2010

Det händer ibland, att man börjar läsa en text som formligen skriker efter en kommentar. Men när man väl sätter sig ner, efter att ha stoppat sina strumpor och ätit sin falafel, för att formulera den, drar sig texten undan. Den går inte att nagla fast. Man närmar sig, bara för att mötas av ett intet. Den franska författaren George Batailles texter är sådana. Man behöver väl knappast säga mera än att han är en före detta katolsk präst som knaprat i sig Marx, Freud och Nietzsche.

De av hans texter som vanligen benämns skönlitterära är lätt räknade och ryms, förutom Ögats historia i en blott halvtjock del av Gallimards utgåva av hans samlade verk på sammanlagt 12 eller 13 delar. Förutom nämnda Ögats historia, är också Himlens blå, Den fördömda delen och Litteraturen och det onda översatta till svenska. Den pryda kan med fördel börja med Himlens blå. Men än har jag bara hunnit igenom några av hans kortare texter, vilka ännu inte är översatta till svenska.

Madame Eduarda är en av dem. Det är en kort text, inte mer än 10 sidor, som berättar om en man som träffar en prostituerad som utger sig för att vara gud. Med vindlande meningar i korta stycken släpas läsaren runt på smutsiga gator i Paris, i spåren efter mannen som springer efter den prostituerade. Det är osedligt, men det är inte knullandet som upprör; det är den brutala ärligheten, sanningsanspråket. Som han själv skriver i förordet till en annan av sina texter (L’Impossible): ”Liksom romanernas fiktiva berättelser, är de texter som följer – åtminstone de två första – skrivna med intentionen att måla sanningen.”

osv osv. Läs honom!