Att spela covers anses inte riktigt fint i musikkretsar. Kan man inte skriva egna låtar ska man hålla tyst, tycks vara attityden. Men en bra coverversion kan lyfta fram kvaliteer hos en låt som inte är uppenbara i originalet. Just nu ligger en skiva med bara covers högt upp på den svenska topplistan. Det är gruppen The Baseballs som på sin skiva Strike spelar moderna pophits i femtiotalsrock’n'rolltappning.
En av låtarna på skivan kanske väcker lite extra intresse här i Sverige, nämligen The look, Roxettes genombrottshit från 1989. Baseballs version låter ungefär som Elvis uppbackad av en gospelkör, och det soundet kan ju tyckas ligga långt från Roxettes åttiotalsproduktion med sina tidstypiska syntljud.
Men i SVT:s dokumentärserie Hitlåtens historia, vars första del handlar just om The Look, förklarar Per Gessle att han från början försökte skriva något i samma stil som boogierockarna ZZ Top, men att han sedan upptäckte alla roliga ljud man kunde göra med en synt. På så vis kanske Baseballs ligger närmare Gessles ursprungliga intention med låten än Roxette själva.
En sak som Baseballs visar med sin version av The Look, och med hela sin skiva, är att en bra låt håller för att spelas på mer än ett sätt. En bra cover kan vara en tolkning, som det brukar heta när man översätter en dikt från ett språk till ett annat. Om en så finkulturell jämförelse tillåts angående vanlig simpel popmusik.
