- När jag var liten skrev jag obesvarade kärleksbrev till honom med guldpenna…
- Vi dansar inte som honom, vi sjunger inte som honom, men vi ser alla ut som honom.
- Det är en låt att dansa i slow motion till, att kanske stretcha, eller helt enkelt kramas till.
Michael, Jackson, Jacko Wacko, eller den store av de små fem. Kärt barn (och här passar, efter antalet psykologiska reflektioner, just ordet barn extra bra) har många namn och alla har sina minnen av kungen av pop. Eller ska vi kanske säga prins, för nog dog han ändå okrönt (mer än av sig själv då, förstås) och tvunget abdikerad.
Det är i Debasers diskdekorerade lokal strax bakom Möllans hjärta, som hyllningen till Michael Jackson utspelar sig denna juldag, den 25 december. Det är den sista ”En afton med”, temat som sedan flertalet år drivit fram musikhyllningar från pannbenets dunkel.
Som vanligt börjar kvällen med en dokumentär om kvällens tema; barndomsidolen, men denna tyvärr i avsaknad på både längre intervjuer och på varierade filmklipp. Ingenting nämns om skedet efter den abrupta döden, och jag undrar om detta beror på medial tabu eller på ren lättja i val något aktuellt. Hur som helst samlas publiken hungrigt kring projektionen, kvällen är redan utsåld.
Forest & Crispian, Asha Ali, Helena Josefsson, med flera, framför alla sina tolkningar av åttio- och nittiotalets större eller mindre hits signerade Jackson, och bäst är Josefssons helyllehyllning med den svenska versionen av Bill Winthers ”Aint no sunshine”. Ali lever sig med nästintill överdriven ansträngning in i sina versioner, och övriga artister spelar med. Hatt eller gulddekor, alla gör sitt för att efterlikna mannen utan ansikte. Av show och musikalisk talang att döma, spelar Forest & Crispian den mest djupsinniga och personliga rollen i aftonens line up och de är, med en Josefsson inom parentes, de enda som vore intressanta att återse, och då ensamma, på scen.
Med en svårläst, röd penna som förklaring glöms det text och alkoholen på scen flyter, likt stämningen, med en allt stridare ström. Det dröjer inte länge efter extranumret innan artisterna själva delar dansgolvet med sina fans, och ända till stängning töms bandlogen var gång som en av kvällens många guldlåtar sprutas ut från dj-båset.
Det är barn- och ungdomen som väcks till liv denna kväll, en gemensam nittiotalsnostalgi från den oroslösa tiden av nyplast, nymodighet och framtidsnaivitet. Vardagens slätstrukna medvetenhet blir snabbt diffus och tillsammans kan alla släppa på trycket. Hipsterhierarkin löses upp. Ingen kan dansa som Jackson, men alla kan dansa.
En gemensamt suddig massa väcks åter till liv när stängningstid passerats, detta efter, så klart, en nostalgisk tryckare. Verkligheten återtar scenen, och jacksonprojektionerna släcks ned för att påminna om idolens nuvarande tillstånd. En full lokal töms ut på tom gata, ingen vet vilken min som nu ska bäras. Ska man behålla det gamla 80-talsleendet som prytt mestadelen av ansikten de senaste timmarna, eller åter anta det sena 00-talets trendkänsligt spända läppar? Det är tillslut med ett halvt finurligt, halv generat flin som man samlas i handfallen tystnad drunknad i småtimmes-prat.
Popdrömmen är över och askungens paljettprydda kaross har åter blivit en ekologiskt närodlad matpumpa.
Men liksom minnen består glädjen, och prins pop lever än.
