Redan innan dess start visste man att klimatkonferensen cop15 skulle leda just ingenstans. Mest överraskande under veckan blev i stället polisens grova nyttjande av lymmelpaketet och kanske är det just detta demokratiska bakslag som i framtiden kommer att minnas över generationsskiftena. Om Obamas jejusroll 0.2 behöver inget nämnas.
Men det är inte om detta jag vill prata, jag vill prata om en snabb promenad mellan Köpenhamns centrum och dess huvudbanegård, igår kl 22.30. Det klimatutklädda Hopenhagen har avslutats och den danska raptrion Malk de Koijn riggar ner på Rådhuspladsen. Barn och unga, vuxna och gamla raglar om kring och det är uppenbart att en folkfest just ägt rum. Klimatkonferensen är slut, alla kan äntligen pusta ut.
Tyvärr är det mycket under dessa två veckor som var mer jippobuissness än riktig sådan, och med en grön coca cola figurerande i bussreklamen behöver jag kanske inte beskriva det hela mycket mer djupgående.
Någonting har hänt på Bella Center, mycket har hänt på den alternativa konferensen Klimaforum. Männniskor, tankar och kulturer har strömmat om varandra och Köpenhamn är en än mer i Sverige avundsvärd Metropol. Men när jag går mot mitt tåg låter jag blicken skölja över asfalten. Den är täckt av aluminium och brännbart avfall, alltså ölburkar och skräp.
”Ingenting försvinner, allt finns kvar”.
På ett ohållbart tvågradersmål är det ingen som tänker. Livet går vidare och man får väl klara sig bäst man kan.
Om man kan.
