Två vuxna pojkar som vägrar att klippa sig, gymnasieelever som ihärdigt sträcker sig upp mot den höga, men trånga, scenen i Mejeriets caféparti.
Att det är ungdomens kväll förstås redan i dörren, där neonrosa över-arton-armband delas ut mot uppvisad legitimation. Vid scenen möts jag av en massa, en vägg. Mängder av ord, kroppsspråk, spring från bar, till scen, och tillbaks.
Jag inser snart att jag tillhör de äldsta tio procenten att trängas mellan förband och huvudakt. Med ölspill och stoj, förs tankarna till forna festivalsomrar. Föga överraskande hörs repliker som:
- Vi delade ju tält på Arvika, känner du inte igen mig?
Vuxenlivet framstår här ganska fastvuxet, med dess konstanta armbågar på bardisken, axlarna mot väggen, och lillfingret spretandes från rödvinsglasen. När försvinner det okontrollerade kroppsspråket och var tar den unga hämningslösheten vägen?
Det är i alla fall uppenbart att kvällens band, wermlandsduon Detektvivbyrån, har hållit fast vid barnslighetens oroslösa molnvandring. Fortsatt framåt har däremot deras musik och under kvällens lopp låter det höras både saxklipp (och här åsyftas inte saxofon) och baklängestrumma; allt vackert klockspels- och dragspelsackompanjemang.
http://www.detektivbyran.net/worldofdetektivbyran/Welcome.html
Det är med en musik- och idérikedom utan gränser som de två bröderna skapar fler toner och slag än vad en ensam människa kan lyssna till samtidigt.
Mellansnack som kunde ha en egen show och en publikkärlek att läras ut till flera andra artister. Martin och Anders Molin trivs bra på scen och hanterar publikens uppskattning på ett bra sätt, nästintill väluppfostrat. Tyvärr är det bara en i publiken som delar deras hoppfulla minne från Smålands ’07.
Tonerna dansas, nynnas, och till och med visslas med till. Utan minsta sångvers sjunger snart lokalen i kör. Duon väljer att inte ens gå av scenen i väntan på extranummer och när showen väl är över har den mentala åldersgränsen sjunkit ner i en behagligt nyfödd lycka. Jag upptäcker mig själv med att stumt betrakta vad som sker, när trettioårskrisare och nyfyllda 18-åringar tillsammans köar till hundrakronorsvinylen. Någonting hände under konserten. Vardagen försvann och kvar blev två med broscher och färgtryck, emopop-rock-visbands-elektronica- överbelamrade skjortor, som med ett sakta sugrörsslörpande från ett juiceglas glatt skuttar iväg i den mentala skymningen.
Själv står jag handfallen kvar och inser att jag blivit gammal.
Taggar: Musik
