Jag skulle säga att naturvetenskapen är vår tids religion, ett inte speciellt originellt påstående. Naturvetenskapens forskningsresultat har ersatt tio Guds bud som rättesnöre för hur vi ska leva våra liv (”Nya forskarrön visar att olivolja kan ge cancer!”). Allvarliga män och kvinnor i vita laboratiorierockar är vår tids prästerskap.
Som ni kanske kan utläsa av det ovanstående är jag inte speciellt förtjust i övertro på naturvetenskap. Men jag tycker lika illa om den nya tidens ateister, de människor som tycker att de kan bortse från naturvetenskapliga forskningsresultat för att de inte ”håller med”, eller för att man tycker att forskningsresultaten inte är politiskt korrekta.
Självklart måste man inse att naturvetarna inte sitter inne med den sanna och slutgiltiga sanningen. Vetenskapen består inte av sanningar, den består av mer eller mindre välgrundade hypoteser. Därmed inte sagt att man bör förhålla sig till forskningsrön som någonting man kan, eller inte kan, hålla med om. Åtminstone inte på vilka grunder som helst.
I dagens Sydsvenskan recenserar Ann Heberlein boken Den skapande evolutionen av professorn Torbjörn Fagerström. Heberlein skriver: ”Kan man vara för eller emot forskningsresultat? Forskningsresultaten finns ju där oavsett vad man anser om dem, och frågan är således vad vi ska göra av dem [....].”
En kritisk hållning till naturvetenskapens rön är hälsosam och helt nödvändig. Men vi bör inte bortse från ny kunskap bara för att den inte passar in i vår världsbild. Hade 1700-talets människor varit så trångsynta hade naturvetenskapen aldrig fått chansen att bli vår tids religion.
