När jag såg ett inslag om dataspelande på Kulturnyheterna häromdagen började jag fundera lite på vad det är som avgör huruvida någonting anses vara ”kultur” eller inte. Många människor, kanske särskilt de som inte är alldeles unga längre, skulle nog tveka inför att kalla dataspel kultur. Litteratur däremot, det är minsann kultur. Fast kanske inte precis Stieg Larsson, utan mer en sån som Selma Lagerlöf. Eller?
Min ganska ovetenskapliga teori är att det som är gammalt hellre anses som kultur än det som är nytt. Nu börjar företeelsen dataspel, och dataspelarna själva, bli tillräckligt gamla för att spelen och spelandet ska börja ta de första stapplande stegen på vägen från ungdomsnöje till kultur.
Ja, gammalt är nog fint. Shakespeare ansågs av många av sina samtida som alltför folklig och buskisartad för att tas på allvar. Men nu är hans pjäser höjden av finkultur. Det var inte många årtionden Beatles musik mest var en angelägenhet för skrikande flickor i nedre tonåren, nu anses skivan Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band vara något man kan diskutera även i de mest kultiverade sällskap utan att behöva skämmas.
När våra barnbarn är vuxna kan det nog tänkas att såväl World of Warcraft som Milenniumtrilogin betraktas som höjden av finkultur. Darra månde manchesterkavajerna och kulturkoftorna!
