Desinformation som marknadsföring eller helt enkelt för att skapa uppmärksamhet, av företag, festivaler, privatpersoner, konstnärskap är inte en helt ny kulturell trend men en som på senaste tiden fått mycket (meta)uppmärksamhet. Själva fenomnet som sådant har nyligen behandlats bland annat i SVT:s Kobra av 17:e november och SR:s Spanarna 13:e november.
Onekligen har man framgångsrikt med likartade metoder skapat stor uppmärksamhet kring så vitt skilda saker som Arvikafestivalen, barn i heliumballonger och den svenska psykvården. Dessutom har själva metoden fått stor och tämligen positiv uppmärksamhet, denna tillämpade strukturalism om man kan beskriva fenomenet så; det väsentliga är inte vad som sägs utan vad som talas om har länge varit ett marknadsföringsaxiom: det finns ingen dålig publicitet.
Kanske är det ett slutligt genomslag för de gamla dadaisternas metoder, som exempelvis genom Tristan Tzara rönte ett slags framgång i att annonsera att Charlie Chaplin gått med i rörelsen och skulle framträda tillsammans med dem i Paris.
Pessimisten i mig vill dock lyfta fram en mörkare syn på saken, så som presenterad i den tämligen okända framtidsskildringen ”1985” (SIC) av Anthony Burgess. Boken behandlar förvisso flera olika teman men är här främst intressant i förhållande till vad som kanske är den avgörande skillnaden i förhållande till ”1984”. Där ”1984” ser en allt hårdare kontroll över informationen; en stat som vet allt om sina medborgare, medborgare som vet just ingenting om sin stat, ser ”1985” ett förödande överflöd av information, desinformation och underhållning där gränserna mellan företeelserna suddas ut. Ett verk som har mycket gemensamt med ”Underhållning till döds” av Neil Postman.
Eller nästan otäckt nära verkligheten och samtidigt otroligt underhållande som i ”Czech Dream”:
