I Davis Guggenheims elgitarrspäckade dokumentär It might get loud, som kretsar kring gitarristerna Jack White (White Stripes etc), The Edge (U2) och Jimmy Page (Led Zeppelin etc) och deras älskade instrument finns en scen som gör mig lycklig och lite rörd. Den gamle rockguden Jimmy Page, som i år fyllde sextiofem, pratar om musik som inspirerade honom som ung. Han lägger Link Wray’s låt Rumble från 1958 på skivtallriken och när musiken börjar ljuda sprider sig ett lycksaligt leende över Jimmy Pages ansikte. Plötsligt börjar han spela luftgitarr, och leendet blir ännu bredare.
Här har vi en man som har spelat gitarr i över femtio år, sålt miljontals skivor, spelat tusentals konserter under mer än fyrtio år. Man hade kunnat tänka sig att han skulle vara en smula blasé inför en gammal, skäligen simpel låt som Rumble. Men Jimmy Page, vars långa hår numera är vitt, ser helt plötsligt ut som den lyckliga skolpojke han nog en gång var, som tyckte att Link Wray och elgitarrer var det häftigaste man kunde tänka sig.
Musik har en förmåga att röra vid människors innersta känslor, och den här scenen i It might get loud är ett vackert bevis för att man aldrig blir för gammal eller blaserad för att bli berörd. Man blir aldrig för gammal för att spela luftgitarr heller.
6.28 in i detta klipp finns en mycket förkortad version av scenen: http://www.youtube.com/watch?v=2_bppIBLMGM
