Syndrom

Kulturbolaget, 19/11

” Luften… där ute… luktar som… bröstmjölk. Ja, så är det.”

Med en lika knaper svenska som fyllig scennärvaro, ger isländska Múm en kväll långt inifrån sig själva. Denna personlighet tycks lika självklar som att ingen av gruppmedlemmarna är den andra lik, och i efterhand frågar jag mig själv om dessa människor kan vara tillgjorda ens vid behov.

För, tyvärr är det just förekomsten av denna ”egenhet” som allt för ofta kan vara i konstlad form -särskilt på scen. Men så är alltså inte fallet med Múm, de spelar som de lever och de lever som de spelar. De dansar eller står still, blundar eller ler, sjunger eller är tysta.

Det är tonerna som står längst fram vid scenkanten; vokaler som instrumental klang. Resten spelar faktiskt ingen större roll.

Det hela handlar helt enkelt om att lyssna.

http://www.myspace.com/mumtheband