Han hedrar dottern genom att plocka fram hennes lilla nylonsträngade, förklarar hur han saknar henne, och försvinner sedan åter in i sig själv med Don’t let the blind go death. Tonerna är alltjämt lika vackra.
Tre band, samma frontfigur. Samma musik – skulle man kunna säga – men nej. För samma personer har flera band av en anledning, vilken är ganska självklar; musikens diversitet. Men en spelning med alla tre efter varandra; att helt enkelt agera förband åt sig själv, det är att manifestera gränserna – och länkarna, mellan det man skapar.
The Happiness Project och Years hör till, men står ändå autonomt bredvid konsertens headline Do Make Say Think. Och från det förstnämndas experimentella jazz med samplade grannars tankar om lycka, går utvecklingen förbi några ska-influencer för att till slut dyna ut i en allt djupare postrock. Gitarren hålls högst hela tiden, bildligt som bokstavligt talat.
Dotterns akustiska byts snar tåter ut till en dyrare modell, men det hade egentligen inte behövts -den modeste kanadensaren Ohad Benchetrit, frammanar toner ur allt.
Denna onsdagsspelning på Debaser var någonting särskillt, och strax efter elva svävar svävar en lomhörd men lycklig publik åter ut på gatan. Några tänker under tystnad, några diskuterar livligt. Alla är nöjda. Få var hade varit där utan anledning.
Med vaccinreklam och IKEA-tjat känns Spotify plötsligt överflödigt:
http://www.myspace.com/charlesspearin
http://www.myspace.com/themusicofyears
http://www.myspace.com/domakesaythink
-En stund av kvalitetstid med tre bitar från fingerplockandets himmel.
Taggar: Musik
