Idag är det fyrtiofem år sedan Beatles’ singel I feel fine kom ut i Storbritannien. Det är en av de första poplåtarna som marknadsfördes med en modern musikvideo. Man kan väl konstatera att Beatles hade en bit kvar till ambitionsnivån hos de flesta av dagens MTV-videos, men man måste ju börja någonstans. Låten och videon kan beskådas här:
1964, när I feel fine släpptes, så var det vinylskivor som gällde. En sådan har två sidor, och följaktligen innehöll varje singelsläpp två låtar. Singelbaksidan till I feel fine hette Shes’s a woman, och kan avnjutas här:
Detta inlägg skriver jag under titeln ”tjej”. Sådant är ju viktigt, eller hur? Lika fördelning av män och kvinnor.
Det hela är tämligen intressant, för i skrivandets stund blir bloggen aningen mer skägglös, statistiskt sett mer jämställd, och således också modernare, attraktivare, bättre. Detta av den enkla anledningen att jag skriver några hastigt valda ord, medvetet utan något större innehåll i sig.
Men så är jag ju tjej.
Det där var ett citat.
När jag såg ett inslag om dataspelande på Kulturnyheterna häromdagen började jag fundera lite på vad det är som avgör huruvida någonting anses vara ”kultur” eller inte. Många människor, kanske särskilt de som inte är alldeles unga längre, skulle nog tveka inför att kalla dataspel kultur. Litteratur däremot, det är minsann kultur. Fast kanske inte precis Stieg Larsson, utan mer en sån som Selma Lagerlöf. Eller?
Min ganska ovetenskapliga teori är att det som är gammalt hellre anses som kultur än det som är nytt. Nu börjar företeelsen dataspel, och dataspelarna själva, bli tillräckligt gamla för att spelen och spelandet ska börja ta de första stapplande stegen på vägen från ungdomsnöje till kultur.
Ja, gammalt är nog fint. Shakespeare ansågs av många av sina samtida som alltför folklig och buskisartad för att tas på allvar. Men nu är hans pjäser höjden av finkultur. Det var inte många årtionden Beatles musik mest var en angelägenhet för skrikande flickor i nedre tonåren, nu anses skivan Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band vara något man kan diskutera även i de mest kultiverade sällskap utan att behöva skämmas.
När våra barnbarn är vuxna kan det nog tänkas att såväl World of Warcraft som Milenniumtrilogin betraktas som höjden av finkultur. Darra månde manchesterkavajerna och kulturkoftorna!
Desinformation som marknadsföring eller helt enkelt för att skapa uppmärksamhet, av företag, festivaler, privatpersoner, konstnärskap är inte en helt ny kulturell trend men en som på senaste tiden fått mycket (meta)uppmärksamhet. Själva fenomnet som sådant har nyligen behandlats bland annat i SVT:s Kobra av 17:e november och SR:s Spanarna 13:e november.
Onekligen har man framgångsrikt med likartade metoder skapat stor uppmärksamhet kring så vitt skilda saker som Arvikafestivalen, barn i heliumballonger och den svenska psykvården. Dessutom har själva metoden fått stor och tämligen positiv uppmärksamhet, denna tillämpade strukturalism om man kan beskriva fenomenet så; det väsentliga är inte vad som sägs utan vad som talas om har länge varit ett marknadsföringsaxiom: det finns ingen dålig publicitet.
Kanske är det ett slutligt genomslag för de gamla dadaisternas metoder, som exempelvis genom Tristan Tzara rönte ett slags framgång i att annonsera att Charlie Chaplin gått med i rörelsen och skulle framträda tillsammans med dem i Paris.
Pessimisten i mig vill dock lyfta fram en mörkare syn på saken, så som presenterad i den tämligen okända framtidsskildringen ”1985” (SIC) av Anthony Burgess. Boken behandlar förvisso flera olika teman men är här främst intressant i förhållande till vad som kanske är den avgörande skillnaden i förhållande till ”1984”. Där ”1984” ser en allt hårdare kontroll över informationen; en stat som vet allt om sina medborgare, medborgare som vet just ingenting om sin stat, ser ”1985” ett förödande överflöd av information, desinformation och underhållning där gränserna mellan företeelserna suddas ut. Ett verk som har mycket gemensamt med ”Underhållning till döds” av Neil Postman.
Eller nästan otäckt nära verkligheten och samtidigt otroligt underhållande som i ”Czech Dream”:
talar alla om klimatet. Få är det emellertid som talar klarspråk: vi producerar för mycket. Varför?
Kafka är inte en lysande aforistiker, men just denna har väl aldrig varit mer aktuell:
”Det finns två mänskliga synder från vilka alla andra är sprungna: otåligheten och vårdslöshet [la négligence i den, olyckligtvis franska översättning som jag råkade ha att tillgå]. På grund av deras otålighet jagades de iväg från Paradiset. På grund av deras vårdslöshet, återvänder de inte. Kanske finns det inte mer än en största synd, otåligheten. På grund av otåligheten jagades de iväg, på grund av otåligheten återvänder de inte.”
Kunde vi bara ge oss till tåls, och i sakta mak låta framtiden komma till oss. Skulle det vara så farligt om det dröjde tre år mellan varje ny mobiltelefon?
Förutom då, att världsekonomin kollapsade?
I Davis Guggenheims elgitarrspäckade dokumentär It might get loud, som kretsar kring gitarristerna Jack White (White Stripes etc), The Edge (U2) och Jimmy Page (Led Zeppelin etc) och deras älskade instrument finns en scen som gör mig lycklig och lite rörd. Den gamle rockguden Jimmy Page, som i år fyllde sextiofem, pratar om musik som inspirerade honom som ung. Han lägger Link Wray’s låt Rumble från 1958 på skivtallriken och när musiken börjar ljuda sprider sig ett lycksaligt leende över Jimmy Pages ansikte. Plötsligt börjar han spela luftgitarr, och leendet blir ännu bredare.
Här har vi en man som har spelat gitarr i över femtio år, sålt miljontals skivor, spelat tusentals konserter under mer än fyrtio år. Man hade kunnat tänka sig att han skulle vara en smula blasé inför en gammal, skäligen simpel låt som Rumble. Men Jimmy Page, vars långa hår numera är vitt, ser helt plötsligt ut som den lyckliga skolpojke han nog en gång var, som tyckte att Link Wray och elgitarrer var det häftigaste man kunde tänka sig.
Musik har en förmåga att röra vid människors innersta känslor, och den här scenen i It might get loud är ett vackert bevis för att man aldrig blir för gammal eller blaserad för att bli berörd. Man blir aldrig för gammal för att spela luftgitarr heller.
”Rucklarens väg” av Igor Stravinskij på Malmö Operan 21:e nov. Rucklaren var en gång en allom bekant karaktär, avbildad av bland andra William Hogarth, vars målningar skall ha inspirerat den gode Igor. Han, rucklaren, var alltid man, oftast från landet, en lättpåverkad yngling som drog till stan med alldeles för mycket pengar på fickan och alltför lite vett i skallen. Väl där förslösar han sin förmögenhet, gör åtminstone en ung kivnna på smällen och överger henne, ådrar sig en könssjukdom, ruinerar sig och ändar omväxlande på fattig- eller mentalsjuk-huset.
Före:
Efter:
På scen:
Kanske för musikens skull, kanske som en tankeställare. Från William Blake, en återställare:
”The road of excess leads to the palace of wisdom”
” Luften… där ute… luktar som… bröstmjölk. Ja, så är det.”
Med en lika knaper svenska som fyllig scennärvaro, ger isländska Múm en kväll långt inifrån sig själva. Denna personlighet tycks lika självklar som att ingen av gruppmedlemmarna är den andra lik, och i efterhand frågar jag mig själv om dessa människor kan vara tillgjorda ens vid behov.
För, tyvärr är det just förekomsten av denna ”egenhet” som allt för ofta kan vara i konstlad form -särskilt på scen. Men så är alltså inte fallet med Múm, de spelar som de lever och de lever som de spelar. De dansar eller står still, blundar eller ler, sjunger eller är tysta.
Det är tonerna som står längst fram vid scenkanten; vokaler som instrumental klang. Resten spelar faktiskt ingen större roll.
På Språktidningens hemsida (http://www.spraktidningen.se) kan läsarna skicka in språkliga nybildningar under vinjetten Nya ord. De som klagar över att svenskan är ett fattigt språk borde ta sig en titt här. Här finns småfyndiga ord som exempelvis scannör, en kund i en matvarubutik som själv scannar in sin vara, kontorera, att utföra kontorsarbete, brattityd, en attityd som kanhända uppvisas mycket kring Stureplan samt min personliga favorit: spårk. Det är helt enkelt ett ord som betecknar ”dåligt” språk, exempelvis feluttalade ord.
Jag har många gånger hört åsikten att svenskan är fattigt på ord. ”Det är så mycket lättare att utrycka sig på engelska” säger folk. Förutom att de flesta svenskar knappast är så bra på englska som de själva tror (gå till exempel in i ett vanligt kök och se om du kan de engelska orden för alla köksredskap!), tycker jag att man kapitulerar inför sitt eget modersmål om man har attityden att svenskan är ett fattigt språk. Saknas det ett ord för något du vill uttrycka? Hitta på ett ord själv då! Jag tycker inte vi ska vara rädda för lite språklig kreativitet. Om svenskan inte används och utvecklas så blir den verkligen ett fattigt språk, men de enda som kan utveckla svenskan är vi som talar den.
Alltså! Hitta på ett nytt ord och skicka raskt in det till Språktidningen. Och blir ditt ord lite spårkigt tycker inte jag att det gör så mycket.
Erik Erlanson
Nils Svensk
Gustav Linder
Frida Sandström
